Lite om belgiskt öl



Belgien har en mycket speciell ölkultur med ett flertal öltyper som knappast skulle vara tänkbara i något annat land. Helt unika är de spontanjästa ölen, som alltså jäses med hjälp av de mikroorganismer som finns naturligt i luften på bryggeriet. Många belgiska öl är också smaksatta på ett annorlunda sätt, man använder gammaldags ölkryddor som koriander och curacao. De underjästa ölen av pilsnertyp dominerar dock marknaden. När det gäller att kategorisera belgiska öl i olika typer kan man bara konstatera ett det alltid är undantagen som bekräftar regeln

Belgisk ale
Belgien och England har haft ganska starka kulturella band genom tiderna och belgisk och engelsk ale har samma ursprung. De har dock utvecklats lite olika och belgisk ale är ofta lite mer fruktigt aromatisk än engelsk. Det är ganska stora variationer mellan de omkring 60 olika märken som tillverkas. Färgen kan vara från ljust gyllene till koppar.

Trappistöl
Dessa öl är kanske de mest välkända av Belgiens starka öl. Trappistorden är en utbrytning från Cistercienserorden, en tusenårig klosterorden som idag finns på sex platser, fem i Belgien och en i Holland som är känd för sin stränghet och sin fallenhet för praktiska ting (det var t ex de som utvecklade vinodlingen i Bourgogne på medeltiden). Bryggerierna på sex stycken trappistkloster (varav ett i Nederländerna) är de enda som får använda beteckningen Trappist på sina etiketter. Ölen är kända under namnen: Orval, Chimay, Westmalle, Rochefort, Westvleteren och La Trappe (det sistnämnda från Nederländerna). Själva klostren har dock oftast andra namn. Egentligen är trappist inte en typ av öl, utan snarare ett ursprung. De flesta kloster gör dessutom flera olika öl av varierande styrka Det som förenar dem är att alla är överjästa och får efterjäsa på flaskan. Några är torra och ljusa, men de flesta är mörka och starka öl med viss sötma. Samtliga trappistöl är starka, överjästa och mycket smakrika, men sinsemellan är de väldigt olika.

Klosteröl
Många andra kloster låter ett vanligt bryggeri licensbrygga ett öl under klostrets namn. Dessa betecknas abbey på etiketten. Här finns en mängd karaktärsfulla öl i samma stilar som trappistölen, mer kända exempel är t ex Leffe och Grimbergen. Det finns också en mängd klosteröl med fantasinamn, som inte är anknutet till något existerande kloster. Det är öl bryggda i samma stil som trappist- och abbey-ölen, men har tagit sitt namn från en klosterruin, kyrkoruin eller är rent påhittade namn.

Dubbel och trippel
Dubbel och trippel är två relativt väldefinierade undergrupper bland trappist/abbey/klosterölen. En dubbel är mellanmörk till mörk, relativt maltig och har en alkoholstyrka på sex till åtta procent. En trippel är ljus (oftast gjord enbart på pilsnermalt) och har en alkoholstyrka på sju till tio procent. Termerna syftar troligtvis ursprungligen på stamvörtstyrkan, en dubbel skulle då ha ungefär dubbla vörtstyrkan mot en singel (som nästan inte existerar idag), och en trippel tre gånger singelns vörtstyrka. I dag har en dubbel en stamvörtstyka på ca 16 procent, och en trippel upp emot 24 procent.

Oudenaarde bruin
Bruna öl bryggs på flera håll i både Nederländerna och Belgien, men det når längst i särart i sydvästra Flandern. Ett mycket komplext öl med maltarom och torr, ofta syrlig smak.

Flamländskt brunt öl
Belgiens bruna öl har en speciell sötsur karaktär. De är mycket komplexa med smaker som ibland påminner om oliver, russin och kryddor.

Belgiskt rött öl
Med sin djupa bourgognefärg och intensiva skärpa i smaken tillhör de belgiska röda ölen en av världens mest särpräglade öltyper. Denna speciella karaktär uppkommer av att ölen lagras på stora trätunnor.

Saison
Den är typisk för de fransktalande delarna av Belgien. Namnet är en kvarleva från den tid då det var svårt tt brygga under de varma sommarmånaderna - dessa öl gjordes för att sparas och drickas under sommaren. Ölen är kryddig och fyllig.

Belgiskt veteöl
Öl som bryggs på vete kallas av hävd för "vita" öl (witbier på flamländska och biére blanche på franska) eftersom de är mycket ljusa till färgen och har en viss grumlighet. Det belgiska veteölet skiljer sig från det tyska genom att endast kornet är mältat. Det kan också vara smaksatt enligt gamla traditioner med bland annat koriander, pommeranskal eller curaqao .

Lambic
Grundformen av spontanjäst öl. Vid normal ölbryggning använder man idag kontrollerad jäst, specifik till varje öl. Lambic jäses i stället med hjälp av att jästpartiklar i luften sätter igång processen. Detta förfarande ger som resultat ett torrt, syrligt öl med vinliknande karaktär. Spontanjäsningen innebär också att det blir större variationer mellan varje brygd än då kontrollerad jäst används. Variationerna är dock knappast märkbara för normalkonsumenten. Jong lambic är endast lagrad 3-6 månader, men det vanliga är en lagringstid på två till tre år. Det är vildjästen som ger en sådan vinös arom och smak (ganska lik den hos torr sherry eller vermouth) åt ölen i lambicfamiljen. Det finns ingen annan öltyp i västvärlden som medvetet tillverkas med huvudsakligen vilda jäststammar och det är detta förfarande, där jäsningen uppstår spontant, som är utmärkande för lambic. Förr i tiden framställdes allt öl och allt vin på det här sättet med vildjäst som gav lite olika resultat varje gång. Definitionen av lambic säger också att det skall framställas av minst 30% vete som råfrukt, resten mältat korn. Lambicölen var ursprungligen en lokal dryck i den huvudsakligen flamländska dalgången längs floden Senne på båda sidor om Bryssel. I sin grundform är en lambic nästan helt utan kolsyra, något mitt emellan torr, ljus sherry och cider. Frukter tillsätts ofta, framför allt körsbär och hallon. Om lambic används som grund till ett fruktöl så anges detta alltid på etiketten, åtminstone i Belgien. Kriek lambic görs på körsbär, frambozen (eller framboise) lambic på hallon. Man bör dock observera att inte all fruktöl är gjord på lambic. I Belgien använder man inte termen lambic om det är någon annan öltyp som utgör stommen i ett fruktöl. Det finns många som faller inom denna kategori; bland de mest kända kriek- och frambozenölen i Belgien finns de som kommer från Liefmans, till exempel, och de som har gjorts på brun ale. Därför kallar Liefmans dem heller inte för lambic. En viss förvirring har uppstått. Lambicöl är en specialitet som är lite svår att ta till sig, men liksom andra veteöl och många av de överjästa öltyperna har de en mycket lockande och intressant individualitet.

Gueuze
Gueuze är en blandning av gammal och ung lambic. Den efterjäses på flaska och har precis som champagne en pärlande, lättrostad arom och lång smak. En gueuze ska vara syrlig, men de stora bryggerierna gör också sötare varianter.

Faro
Faro är en sötad variant av lambic. En del bryggare säljer faro på flaska men på somliga belgiska kaféer kan man få tillreda sin egen faro genom att röra ner socker i en sur lambic.

Fruktöl
Fruktöl görs ofta, men inte alltid, på lambic vars torra, vinösa karaktär välkomnar hallonens och körsbärens aromatiska syrlighet. Belgisk lambic innehåller en del omältat vete. Det finns även andra varianter med svarta vinbär eller persika.


TILLBAKA TILL YVONNE OCH ANDERS ALMÈNS HEMSIDA