· Det grekiska ordet philosophia betyder kärlek till kunskap.

· I det antika Grekland användes termen för alla försök att rationellt förstå och förklara något. Den allmänna betydelsen lever ännu kvar, exempelvis i titeln filosofie doktor.

· Ända sedan Aristoteles tid (300talet f Kr) delas filosofin upp i en praktisk och en teoretisk gren.

· Teoretisk filosofi handlar exempelvis om verklighetens, tillvarons, kunskapens och de logiska slutledningarnas natur. Här finns ämnen som metafysik, kunskapsteori, logik och språkfilosofi.

· Praktisk filosofi handlar exempelvis om människans val och handlingar, inte minst ur moralisk synvinkel. Här finns ämnen som etik, värdeteori och politisk filosofi.

Vad kan en holländsk optiker ha gemensamt med en grekisk matematiker, en engelsk läkare och en dansk teolog? De har format vår syn på världen och tillvaron. Antingen de hette Spinoza , Pythagoras, Locke eller Kierkegaard har de varit verksamma inom samma väldiga fält: det brokiga ämne som kallas filosofi. Den ene filosofen kan se lösningen i magens njutningar, den andre i viljestyrkan. Någon tror alla om gott, en annan spår eviga syndastraff.

Här är några av dem som fått västerlandets folk att tänka och resonera som vi gör.

Levde under sjätte århundradet f Kr. Föddes på Samos, flyttade senare till Kroton i Syditalien där han grundade en religiös sekt.

Här är "matematikens fader". I årtusenden har skolbarn fått lära sig Pythagoras sats, som beskriver sambandet mellan sidornas längder i en rätvinklig triangel. Men Pythagoras stora insats var att koppla samman matematik och teologi. "Talen är alltings väsen" ansåg han och menade att hela tillvaron kan beskrivas som samband mellan olika tal. Det var Pythagoras teorier som skulle få Europas teologer att försöka resonera rationellt och logiskt, till skillnad från österlandets irrationella mystiker. Utan Pythagoras skulle de kristna inte ha försökt ställa upp "bevis" för Guds existens, skriver den brittiske filosofen Bertrand Russell (som själv var expert på matematisk logik) och summerar: "Jag känner icke till någon annan, som haft lika stort inflytande i tankens värld som han."

Född 470 eller 469 f Kr, död 399 f Kr. Grekisk filosof från Aten. En av historiens mest kända tänkare. Och en av dem man har minst direkt kunskap om. Sokrates efterlämnade nämligen inga egna skrifter; nästan allt vi vet om honom har vi från hans elev Platon. Och påfallande ofta låter han Sokrates resonera som Platon.

Sokrates var den förste betydande filosof som intresserade sig för frågor om rätta sättet att leva. Den som starkt känner vad som är rätt gör också det rätta, ansåg Sokrates. Hans metod var att föra dialog. Genom väl valda frågor försökte han få sin samtalspartner att tänka själv och finna svaren. Som sjuttioåring drogs han inför rätta, anklagad för att ringakta Atens gudar och förleda ungdomen. Han dömdes till döden och tömde giftbägaren. Hans försvarstal har återgetts av Platon och tillhör filosofins stora klassiker.

Född 428 eller 427 f Kr, död 348 eller 347. Son till förmögna föräldrar, troligen född i Aten. Elev till Sokrates. Grundade en akademi i Aten, som anses vara världens första universitet och bestod i 900 år. Efterlämnade ett omfattande författarskap.

Platon är jämte Aristoteles den mest inflytelserike av alla filosofer. Han filosofi omfattade bl a tankar om idealstaten (med det hårt reglerade Sparta som modell), idéläran och själens odödlighet. Hans grundtanke var att det ligger en oföränderlig ordning bakom allt.

Idéläran säger att så snart ett antal föremål har en gemensam benämning måste de också ha en gemensam idé.

Det finns många soffor, men bara en enda "soffans idé". Idén har skapats av Gud. Sofforna är bara efterbildningar av den. De enskilda möblerna finns i sinnevärlden, men den högre idén finns i idévärlden. Den kan nås av tanken men inte av sinnena. Men det är idén som är verklighet, de olika sofforna är bara ett sken, anser Platon.

Mystiken är grundläggande hos Platon, logiken hos Aristoteles. Därför har deras respektive anhängare hamnat i motsatta läger i årtusenden.

384-322 f Kr. Läkarson från Stageiros i Grekland. Studerade vid Platons Akademi i Aten. Anställdes 343 av kung Filip av Makedonien för att undervisa kungasonen Alexander (senare med tillnamnet Den store). Återvände 335 till Aten och grundade skolan Lykeion. Hans efterlämnade skrifter är till stor del föreläsningar därifrån. (De handlar om många ämnen: psykologi, fysik, metafysik, etik, politik, diktarkonst, retorik och annat.) Tillbringade sina sista år i exil på ön Euboea.

Aristoteles är vid sidan av Platon Filosofen framför andra. Hans verk dominerade filosofin i sekler, framför allt frän 1200-talet och framåt. Bland mycket annat är han den formella logikens fader. Hans största insats i logiken är läran om slutledningen. Den är en tankegång som består av översats, undersats och slutsats. Exempelvis: Alla människor är dödliga. Alla politiker är människor. Alltså är alla politiker dödliga.

Född 342 f Kr, uppvuxen på Samos. Grundade och drev en skola, först i Mitylene, senare i Aten där han dog 270.

Epikuros filosofi syftade (som flera andra på hans tid) främst till att framkalla sinneslugn.

"Lusten är början och slutet på den rätta livsföringen" ansåg den milde och vänlige filosofen. "Roten och upphovet till allt gott är magens njutningar", sa Epikuros som hyllade vänskapen men däremot brännmärkte den sexuella njutningen. Än idag lever ordet "epikuré" som beteckning för njutningsmänniska.

204-270 e Kr. Född i Egypten, flyttade till Rom där han grundade en filosofisk skola. Var anhängare till Platon och skulle bli "nyplatonismens" grundläggare.

På 200-talet var Romarriket på nedgång och kristendomen på uppgång. Plotinos blev en brygga mellan antikens och kristendomens filosofier, trots att han inte var kristen själv.

Han ansåg liksom Platon att verkligheten består av flera olika nivåer. Själen har skapat världen och hör hemma i den andliga idévärlden, När människan dör återvänder hennes odödliga själ dit.

354-430. Född och huvudsakligen verksam i den romerska provinsen Afrika. Anslöt sig från början till manikeismen (ett försök att förena kristendomen med persisk religion). Blev senare katolik och döptes av biskop Ambrosius i Milano. Blev ca 396 biskop i Hippo nära Kartago.

Augustinus är den förste store kristne filosofen. Hans tankar skulle få ett avgörande inflytande på kristendomen under medeltiden. Synden är Augustinus favorittema. Det var han som lanserade begreppet "arvsynd": tanken att alla människor är onda från födseln. Alla som dör odöpta (även nyfödda barn) kommer till helvetet och får lida ändlösa kval. Bara ett fåtal av de döpta kommer till himlen, och de gör det inte för att de är goda (det är de inte) utan av Guds nåd.

I sina "Bekännelser" räknar Augustinus upp massor av synder som han själv begick redan som spädbarn. I sju kapitel ber han Gud om förlåtelse för att han i tonåren pallade päron i grannens trädgård.

Augustinus idéer om människans förtappelse skulle sätta skräck i Europa under tusen år. Först under renässansen skulle det "medeltida mörkret" skingras och rädslan för skärselden mildras.

1596-1650. Matematiker, naturvetare och filosof. Född i Bretagne, död i Stockholm dit han bjudits för att undervisa drottning Kristina.

En av de första filosoferna som i grund påverkades av de nya upptäckterna inom fysiken, medicinen och astronomin. Som matematiker var Descartes en föregångsman inom geometri och algebra. Som filosof hade han som utgångspunkt att betvivla allt. "Medan jag sålunda försökte tänka att allting var falskt, så var det fullkomligt oundgängligt att jag, som tänkte detta, var något", skriver Descartes. Hans slutsats skulle bli historisk: 'Jag tänker, alltså är jag."

Descartes är en av de främsta rationalisterna dvs. de som hävdar att det är möjligt att uppnå kunskap om verkligheten genom att enbart använda förnuftet.

1634-77. Född och verksam i Holland. Av judisk börd, men utstött ur synagogan för sina åsikters skull. Lika avskydd av de kristna. En man som älskades av sina vänner, levde anspråkslöst i Amsteredam och Haag och levde på at slipa glaslinser. Han dog i lungsot vid 45 års ålder. Hans stora verk "Etiken" utgavs efter hans död.

Spinoza är panteist, han är övertygad om att Gud finns överallt. Det existerar ingen fri vilja och inga tillfälligheter; allt som händer är Guds önskan.

Var det Guds vilja att hundratusentals bosnier skulle dö i 1990-talets krig? undrar kanske en nutida kritiker. Spinoza skulle ha svarat att det onda bara existerar ur människans synpunkter. Hos Gud som är det enda riktigt verkliga, finns inte det onda. Därför existerar det inte när det betraktas som ett led i den stora helheten.

1632-1704. Engelsman, psykolog, pedagog och läkare. Född i Wrington, student och lärare i Oxford. Tvingades 1683 i exil i Holland, men följde med Wilhelm av Oranien när denne tog makten i England hösten 1688.

Locke är den "filosofiska liberalismens" förste företrädare och berömd för sin kunskapslära. Han hävdar tvärtemot rationalisterna (se Descartes) att inga idéer är medfödda, människan föds som ett oskrivet blad. Locke är empirist: han anser att kunskapen kommer ur erfarenheten.

Förnimmelserna är kanalen varigenom allt material för kunskapen strömmar in, sa Locke. Självklarheter idag, men nyheter på 1680-talet när "själen" ansågs ha alla möjliga kunskaper i sig själv.

Politikern Locke talade om "samhällsfördraget": statsmakten uppkommer genom ett fördrag (mellan exempelvis konung och parlament) och är en rent världslig affär, inte något som sanktionerats av Gud eller kyrkan. Makten måste ligga hos flertalet, ansåg Locke (som dock uteslöt både kvinnorna och de fattiga från inflytandet). Lockes idéer fick snabbt genomslag; 1688 togs makten i England av män som helt delade hans åsikter. Genom författaren Voltaire fick Lockes filosofi senare stort inflytande i Frankrike. Och därmed i hela västvärlden.

1712-1778. Schweizisk-fransk författare. Skrev bl. a romanen "Julie, eller Den nya Heloïse" och "Om samhällsfördraget". Hans författarskap blev den franska revolutionens ideologiska utgångspunkt.

Människan är av naturen god. Det är världen som gör henne dålig, hävdade Rousseau. Och avfärdade därmed totalt kyrkofadern Augustinus teori om arvsynden. Som teolog hävdade Rousseau att tron måste grundas på känslor - av vördnad för mysteriet, för rätt och orätt, av gudomlig ingivelse. Detta är självklart för dagens teologer; på 1700-talet var det nytt.

Som samhällsfilosof talade Rousseau om ett "samhällsfördrag" där den enskilde ställer sina rättigheter till samhällets ("den allmänna viljans") förfogande. Resultatet blir en statsmakt som bestämmer allt, men ger den enskilde så stor trygghet och frihet som möjligt. Rousseau trodde stenhårt på denna "suveräna makts" goda vilja.

1724-1804. Född och bofast i Königsberg i Ostpreussen. Verksam vid universitetet. Levde ett (till det yttre) stilla liv och hade så regelbundna vanor att folk i Königsberg ställde sina klockor efter hans promenader.

Kant har kallats "den tyska idealismens grundläggare". Han kritiserar "den rena förnuftet" och hävdar känslans berättigande.

Kants syn på moral gjorde honom känd även utanför filosofkretsar: en handling har moraliskt värde endast när den görs av pliktkänsla. Det räcker inte att den har "goda" verkningar. En affärsman som är hederlig för att det gynnar hans affärer är alltså inte "god" i moralisk mening, fastslog Kant.

Hans "kategoriska imperativ" är berömt: "Handla så att du kan vilja att ditt handlingssätt blir till allmän lag."

1748-1832. Engelsman, jurist och författare. Bodde i London där han var advokat och flitigt arbetade för radikala reformer av författningen och strafflagen.

Människans främsta strävan är att uppnå lust och undgå smärta, hävdade Bentham (en inställning som kallas hedonism). Varje handling måste bedömas efter hur mycket gott den för med sig. Med en "lyckokalkyl" kan man beräkna hur mycket lust respektive smärta en handling medför, hur länge och för hur många. Principen i samhället ska vara största möjliga lycka åt största möjliga antal, ansåg Bentham. Den åsikten fick beteckningen utilitarism och skulle fä många anhängare. Filosofen bestämde noga vad som skulle ske med hans kropp efter hans död: den dissekerades, skelettet kläddes i hans kläder och med ett vaxhuvud påmonterat placerades hela härligheten i en monter på University College i London.

1770-1831. Tysk filosof, född i Stuttgart, professor i Berlin från 1818.

"Hegel är den svårfattligaste av alla de stora filosoferna" ansåg hans sentida kollega Bertrand Russell. Men Berlinprofessorn har i varje fall myntat ett begrepp som är känt i en större krets: dialektiken.

Utvecklingen är en process där varje tillstånd frambringar sin egen motsats. Ur den uppstår i sin tur en ny "högre enhet", anser Hegel.

Hans exempel är den franska kungamakten på 1700-talet, som framkallade revolutionen (där allt var tillåtet), som ledde till terrorväldet (där inget var tillåtet), som sin tur ledde till den "högre enheten": Napoleons kejsardöme.

Dialektiken skulle senare bli grundläggande för Karl Marx filosofi.

1788-1860. Rikemansson från Danzig. Umgicks som tonåring med Goethe i Weimar, disputerade i Jena, föreläste i Berlin och slutade som privatlärare i Frankfurt. Ogift kvinnohatare.

Schopenhauer är den främste pessimisten bland filosoferna. Och han var den förste att starkt betona viljans betydelse. Men till skillnad från efterföljarna såg han viljan som något moraliskt ont. I sina böcker förkunnar han resignationen. Den goda människan måste försöka bryta ner, den individuella viljan. Hennes mål bör vara Intet.

"Vi måste förjaga det dystra intrycket av intigheten" skriver Schopenhauer.

1813-1855. Dansk författare och teolog. Kallas existentialismens fader, trots att detta begrepp kom först långt senare.

Det finns inga objektiva sanningar om människan, anser Kierkegaard. Den enda människa som finns är den enskilda, och hon är unik.

Människans kännemärke är att hon kan välja fritt mellan olika möjligheter. Kierkegaard kallar detta förhållande för existens.

Han liknar tillvaron vid en seglats. Vid rodret har människan möjlighet att välja kurs. Men om hon avstår från att styra väljer vinden och havet i hennes ställe.

Friedrich Nietsche

1844-1900. Tysk författare. Uppvuxen i ett borgerligt prästhem där försakelsen var ideal. Professor i filologi i Basel. Mentalsjuk från 1888 till sin död.

Nietzsche var moralfilosofen som svärmade för Wagner, dyrkade hjältarna, beundrade Napoleon och föraktade kvinnan.

"Du går till kvinnor? Glöm inte piskan!" lyder ett av hans många beryktade uttalanden.

Nietzsche avfärdar den kristna kärleksläran (den är bara ett utslag av fruktan). I helgonets ställe vill han se den "förnäma" människan, "övermänniskan" som är en grym maktmänniska men bara har skyldigheter gentemot sina jämlikar.

Det går en rät linje från Nietzsches läror till Adolf Hitlers nazistvälde. Mycket av professorns idéer har avfärdats som sjukligt. Men inte allt.

"Om han blott är ett sjukdomssymptom måste sjukdomen vara mycket utbredd i den moderna världen" noterar Bertrand Russell beskt.

1818-1883. Tysk samhällsteoretiker. Disputerade i Berlin 1841 med en avhandling om

grekisk filosofi. Arbetade därefter som journalist.

Kritiserade den klassiska filosofin: "Filosoferna har endast tolkat världen, men det gäller att förändra den."

Den marxistiska filosofin har två huvuddelar. Den "dialektiska materialismen" säger att allting är materiellt (någon övernaturlig värld finns inte), att materien är i ständig utveckling mot "högre" former, och att spelet mellan motsatserna är drivkraften i denna utveckling. Den andra huvuddelen kallas den "historiska materialismen" och säger att människan och historien enbart är produkter av materiella förhållanden.

Människan kan bara överleva som samhällsvarelse, aldrig som lösryckt individ, ansåg Marx. Ur denna övertygelse skulle tron på den kollektiva kommunistiska staten växa fram.

1905-1980. Fransk författare, en av filosofins dominanter efter andra världskriget. Med böcker som "Äcklet" och "Varat och intet" utvecklade Sartre den riktning som kallas existentialismen.

Att vara människa är att välja och handla. Det är vi själva som väljer; att hänvisa till andra instanser är att fly från ansvar. Med sina handlingar skapar människan sig själv, hävdar Sartre, ungefär som Sören Kierkegaard hundra år tidigare.

1889-1976. Tysk filosof. Professor i Marburg och Freiburg. Gav 1928 ut sitt huvudverk "Varat och tiden".

För fackmännen är Heidegger en av filosofins portalfigurer under 1900-talet. För lekmännen är han mer svårtillgänglig; hans tankar om existensen låter sig inte fångas i en handvändning.

Frågan om Varat är filosofins grundfråga, enligt Heidegger. Tyngdpunkten i hans verk är Varats förhållande till "tillvaron". Den moderna människan har glömt sitt sammanhang med Varat och brutit sig ur det kosmos hon tidigare var en del av, anser filosofen.

Georg Henrik von Wright

Född 1916. Finländsk filosof, professor i Helsingfors och Cambridge.

För fackfilosofer har Wright världsrykte genom sina studier inom den formella logiken. För en bredare allmänhet har han blivit ryktbar genom sina kulturfilosofiska skrifter. Där framhåller han humanismens värde för mänsklighetens framtid och varnar för en blind tro på den moderna tekniska utvecklingen.